Jerelyn Rodriguez omdefinierar arketypen för teknologer

Jerelyn Rodriguez ser inte sig själv som en teknikperson. Men det är hon. Efter ett otypiskt inträde i branschen håller Jerelyn på att omdefiniera den traditionella bilden av teknologer. Som en av grundarna av den ideella organisationen The Knowledge House, lär Jerelyn ut digitala färdigheter till unga människor i utsatta områden och situationer och försöker underlätta för dem att ta sig från utbildning till anställning inom teknikindustrin. Jerelyn träffade oss för #WomenWhoMaster för att prata om att bygga alternativa karriärvägar till teknikjobb och varför hon rekommenderar alla kvinnor att ha en personlig styrelse.

Fråga: Du har en bakgrund i filmbranschen, hur gick du från filmskapande till en karriär inom teknik och utbildning?

När jag växte upp studerade jag film. På den tiden behövde du rätt utrustning för att göra filmer — speciella band och teknik för att digitalisera filmmaterialet före redigering. Sedan kom YouTube. Med det skiftet kunde plötsligt alla skapa kortfilmer. Det var då jag blev förälskad i teknik på riktigt eftersom jag bevittnade hur tekniken förändrade filmen och gjorde det möjligt för vanliga människor att berätta en historia.

På college studerade jag filmvetenskap. Efter examen körde jag dock fast. Jag hade inget nätverk. Jag hade inga mentorer. Jag fick inga praktikplatser för att kunna få mitt första jobb i filmbranschen. Många filmskapare upptäcks efter att de fått obetalda praktikplatser på inspelnings- och produktionsbolag. Jag hade inte det alternativet. Jag var tvungen att tjäna pengar. Så jag började jobba med utbildning.

Fråga: När insåg du att du ville hjälpa till att bredda STEM-kunskaperna i Bronx?

Det började när jag skulle välja högskola. Jag var på Yale för en antagningsintervju och på campus hölls en konferens som fokuserade på prestationsklyftan. Det var första gången jag kunde sätta ett namn på problemet som jag såg där jag växte upp. Att se att den vita eliten studerade vad som hände i området där jag växte upp var mitt "aha"-ögonblick. Det var då jag visste att jag ville ge tillbaka och försöka förbättra området där jag växte upp.

Fråga: När det gäller bluffsyndromet, vilka bekymmer är unika för kvinnor?

Jag uppmuntrar de stipendiater som är inskrivna i program på The Knowledge House att alltid vara resursbaserade. Att vara resursbaserad innebär att fokusera på vad elever kan göra snarare än vad de inte kan göra. Svarta, bruna och låginkomsttagare, vi är unika eftersom vi har övervunnit så många utmaningar i livet. Bluffsyndromet får oss att tänka negativt på våra olikheter. Så vi måste vända på det och se våra skillnader på ett positivt sätt. Till exempel, i en intervju kan någon ta upp saker som de har klarat av och sedan visa hur det hör samman med hur de kommer att bli bra på ett jobb.

Särskilt kvinnor behöver se att de hör hemma inom tekniken oavsett deras kompetensnivå. Deras perspektiv saknas i status quo. För att visa kvinnor att de hör hemma där tar vi in kvinnliga akademiker för att prata med stipendiater, låter kvinnliga teknologer leda informationssessioner och organisera samhällsevenemang som fokuserar på svarta kvinnliga teknologer.

Fråga: Har du en mentor eller mentorer?

Ja! Jag tror att det är viktigt att ha mångfald bland mentorerna. Jag lär ut och praktiserar idén om att skapa en personlig styrelse. 

I min styrelse finns en förebild, någon som jag identifierar mig med och som har stött på liknande hinder. För mig är det någon som är kvinnlig och svart. Men jag får också andra perspektiv. Flera av mina mentorer har varit vita män. Jag har lärt mig mycket om status quo, varför saker och ting existerar som de gör och hur man pratar med vita män som har makt, för i slutändan måste jag som en ideell chef samla in pengar.  Min styrelse roterar, vilket är särskilt viktigt för egenföretagare.

Fråga: Är det något du skulle vilja se förändras i branschen?

Jag vill att fler arbetsgivare ska använda verktyg som inte är traditionella för att styrka talanger. Många företag säger att de har tagit bort kravet på en kandidatexamen. Men när vi presenterar våra CV:n för våra arbetsgivarpartners och stryker över högskolans namn, försöker arbetsgivaren alltid lista ut informationen ändå. Jag vill att arbetsgivarna ska leta efter något annat. Titta på den sökandes portfölj. Titta på den sökandes GitHub.

I samband med det vill jag att tekniksektorn ska normalisera kontrollverktyg som inte är traditionella. Typerna av referenser – utmärkelser, certifikat och andra – verkar ändras ofta. Mer samordning mellan företag om vad arbetsgivarna kommer att acceptera som branschstandard för anställda som inte anses som traditionella skulle öppna så många fler dörrar.